jag vill skriva någonting, men jag vet inte vad.

det står stilla i mitt huvud, fast än tankarna snurrar runt i 120.

det som känns mest, tar mest, och syns mest är att se dig, så liten och sårbar, att känna dina smärtor i dina leder, och se ditt förvirrade uttryck. se sorgen i din själ, i ditt hjärta.

jag vill inte tänka på det. men det gör jag, nästan jämt. mest för att jag saknar dig, saknar den du aldrig var.

jag vet att du är så ledsen för att det bara blev så. alla är ledsna, och alla funderar på varför det skulle hända just dig, och oss.

vi har varit så upptagna med att vara så jävla stark, så vi aldrig pratat om det, dig.

men det gör inget, för allting som jag inte förstod när jag såg dig där, liggande, arg och bara skyllde allting på oss, alla de där bitarna, de bara faller på plats.

alla de där minnena, fallen, medicinerna, såren, skriken, det bara finns där.

i väggarna, golven, taken. nästan som om vinden för med sig de där orden igenom de dåliga isolerade fönstrena.

alla de där tårarna, hoppen - om att mamma skulle bli frisk och komma hem snart.

de där vita bären utanför sjukhuset, vi bara samlade ihop dem, hoppade på dem. vi forstog ju inte bättre.

vi bara väntade, hoppades, att du, mamma, skulle få följa med oss hem.

men tiden fortsatte, utan dig.

jag klarade mig själv, tvättade mina egna kläder, och fixade mina läxor själv.

tillslut flyttade du bort, härifrån. till ditt nya, egna liv. i hopp om att allt skulle bli bra.

men resan tar aldrig slut.

och som om det vore ett minne blott..