Det som får upp motivationen är nya snabba byxor, hejjahejja 

om du bara visste hur saknaden ilar inom mig, om du bara hade en aning om hur ont det verkligen gör.

Men jag fick ju alltid höra att det, att jag alltid haft det bra, att det alltid finns folk som har det värre och att pappa alltid ställt upp. 

Absolut! Men jag mår inte bättre och mina problem blir inte mindre utav att jag fått höra att det finns andra som har det sämre. Det kommer det alltid göra och samtidigt så kommer det alltid finnas folk som har det så jäkla mycket bättre också. Men det hjälper inte mig, för det är det allt det här handlar om, att få hjälp. Att ha någon som ställer  upp för att jag behöver det, inte för att man har en plikt att göra det. 

Pappa har hjälpt mig, det är inte det jag sitter och nekar, men att det ibland inte räcker till, och då tycker faktiskt jag att alla kan försöka vara glada för min skull för att jag äntligen fått den hjälp jag behövde, och ställa upp därifrån. 

Men ja, jag har ju alltid varit, vad va det ni kalla mig? Dramaqueen. Men tyck det ni då, för jag lägger lnte ner energi på sånna människor som sitter och säger sånt för att ni är så små människor som mår bättre utav att klanka ner på andra. Faktiskt 

 

vet inte vad jag ska skriva, vet inte vart jag ska börja eller vilka ord jag ska använda. Kan ju börja skriva att Simon kom i fredags, i lördags åkte vi till Ikea och i dag åkte Simon hem och jag har fått feber och ilande leder. Är trött som fan, men skapligt lycklig, fast endå riktigt ynklig. Vet inte hur man kan känna så på samma gång. 

Men det är väl som Kent beskrev det, att det skulle bli en ensam lång väg hem.

jag är gärna ensam om det är så att ingen känner för att ställa upp, eller att ni tycker att jag får ta problemen själv eftersom jag själv utsatt mig för det här eller kanske för att jag faktiskt klarar det själv. Jag har alltid klarat mig själv och det är jag jävligt stolt över. Jag är stolt över att jag orkar kliva  upp, jag är stolt över mina godkända betyg och jag är stolt över att jag faktiskt är en otroligt viljestark person, att jag kämpat för det jag tycker att jag förtjänar, men för det kanske man inte behöver använda toner som får mig att dra mig tillbaka eller som får mig att faktiskt inte vilja komma tillbaka, alls. 

less på folk som hela tiden tar en för givet. 

Lixom, hej. Kan ni bevisa för mig hur mycket jag betyder för er, så som jag dag in dag ut bevisar hur mycket ni faktiskt betyder för mig?

Nej va, för mycket begärt tror ja 

Ligger i min säng, i min lägenhet. Mitt egna hem. Vet ni hur det känns?

Det känns så jävla bra. Jag är så jävla stolt över mig själv som klarade den här resan. Jag har äntligen kastat ryggsäcken av ångest Och oro. Nu kan jag äntligen bara få fokusera på mig, ta hand om mig och börja om. Jag behövde verkligen det här, jag behövde få flytta, komma ifrån mina traumatiska upplevelser, det stökiga hemma och allt vad fan det innebar. Jag älskar min pappa, mest av allt på hela jorden, han har alltid försökt ställa upp för mig och hjälpa mig med allt han kan, men pappa är också bara människa och ibland kan han faktiskt inte göra mig hel.

Jag fick hjälp på skolan att ansöka om eget boende via soc och en utredning har pågått genom hela hösten. Jag har varit så jävla trött, jag mådde så himla dåligt och jag visste faktiskt inte hur jag skulle orka kliva upp om dagarna. På något underligt sätt så har jag en fruktansvärd drivkraft inom mig som jag är otroligt glad över att just jag fick. Jag klarade höstterminen och min utredning blev klar. Jag fick beviljat av au och därmed flytta. Som jag kämpat, så mycket skit jag tagit och sånna svek man fått ta. Men jag klarade det!

Jag vill iallafall bara tacka alla mina fina vänner som faktiskt ställt upp sjukt mycket, stöttat och funnits när jag behövt dem som mest. Jag kommer aldrig kunna visa hur tacksam jag verkligen är. Ni är underbara, allihopa.

Jag är såklart otroligt tacksam över världens bästa pappa som accepterar att låta mig gå och som hjälpt mig att börja om mitt nya liv och jag är evigt tacksam till Åsa som hjälpt mig att orka överleva.

Och endlösa kyssar till min Simon, som faktiskt är det finaste människa som finns, som faktiskt fått mig att kunna älska igen, som fått mig att tro  och som fått mig till den lyckligaste på jorden. Jag älskar dig. 

 

Nu står jag här, på jorden, med mitt egna hem och mitt nya liv, redo att börja om. Jag har aldrig  varit så posetiv mot framtiden som jag är nu. 

Äntligen, ÄNTLIGEN vänder livet. Äntligen får jag börja om, göra rätt och få bli lycklig. 

 

 i helgen har jag varit hemma hos pappa och Sanna för att vara barnvakt. Åkte hem till lägenheten igår eftermiddag vid två med Jenny och vi laga lite korvstråganoff och handlade lite med papps. inatt sov jag första natten själv i lägenheten och vaknade till en nersnöad måndagmorgon.  Slutar iallafall tjugo över två idag, så det blir ett pass på gymmet och sen ska jag hem till mamma och äta!

en fråga som man aldrig kommer få något vettigt svar på.

ingenting kan få mig att sluta känna den ilande smärtan som känns igenom benmärgen, enda in i själen. 

jag kommer aldrig glömma min bästa bästa vän. hon som alltid var glad över att se mig, hon som alltid såg upp till mig, hon som alltid, alltid fanns där. vi gjorde allt tillsammans, jag och doris. hon sov med mig, åkte med oss och handla, plockade svamp och bär med oss på hösten, hon sprang brevid mig varenda meter vi var ute tillsammans, hon sprang i djupsnön när jag åkte längdskidor och hon låg under mina fötter när jag åt mat.

och när hon plötsligt inte finns mer, så finns det absolut ingenting som klår den smärtan.

 

Jag hittade den här texten i ett gammalt inlägg om hur jag fick min fina fina hund. 

 

 

 

I am lost without you.
I am soulless, a drifter without a home, a solitary bird in a flight to nowhere.
I am all these things, and I am nothing at all.
This, my darling, is my life without you. I long for you to show me how to live again.

Veckan under lovet var en häktisk vecka med flytt och stress. Mitt i allt var jag tvungen att ta det jobbigaste beslutet att avliva Doris. Jag grät idagar och som räddaren i nöden åkte jag ner till Fagersta på onsdag morgon och var men Simon resten av veckan. Kom hem i måndags eftermiddag och sov första natten i lägenheten med mallan. Idag är det onsdag, jag har tre cp jobbiga dagar i skolan som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vet inte riktigt hur jag ska hantera någonting just nu. Fortfarande massor med papper och saker jag måste fixa också. Usch, vet inte vad jag känner, hur jag mår? Känner mig rätt omtunnlat faktiskt. Men ja, det blir väl bättre. Allt blir bättre. 

 

 

Okej, jag är asdålig på att blogga men jag har faktiskt haft annat för mig. Under den här veckan hat Simon varit här, men åkte till Sthlm med Sanna och Berra i fredags. Jag hämtade då ut nycklarna till min lägenhet och helgen har bestått av flytt och fix. Sportlovet kom verkligen lämpligt till!