måse bara skriva hur mycket min hund betyder för mig.


det började med att jag såg på loses teatern, två vita lurrviga hundar.
de va så himla fina, trevliga och roliga, jag blev så förälskad.
det ända jag tänkte på den sommarn va de där vita hundarna, följde alltid med pappa upp till teatern, i hopp om att de där vita hundarna skulle vara ute.

jag bad pappa om en samojed. jag va berädd på att ge allt.
han gav mig förhoppningar om att sommaren därpå skulle vi köpa en valp.
men när iskalla vintern kom gick alla pengar åt till att värma upp huset, och vi fick inte råd till någon valp.
jag blev knäckt, men jag såg hur ledsen pappa blev över att han inte kunde ge mig det jag önskat, så jag sa inget.

någon månad senare hittade jag en samojedkennel med omplacerings hundar, och vi ringde direkt.
men hon slutade höra av sig, så vi trodde att hon hade ångrat sig.
vi fortsatte att hålla koll, men hittade inget.
en dag hörde kenneln av sig, och berättade att de hade en samojed tik som hette doris på ett och ett halvt år, som skulle behöva flytta.
dog av lycka, och vi åkte upp till järpen, för att hämta min pärla.


och nu sitter jag här, med den vita lurrviga hunden bredvid mig, som jag delar allt med.
jag är så himla glad över att doris är min hund, och ingen annans.
jag hoppas att hon kommer stanna med mig minst 7 år till, men jag vet inte om hennes höft klarar det.
jag samlar pengar till en höftleds röntgen, i hopp om att hennes höft ser bättre ut.
skulle dö av lycka om höften bättrat sig<3

whatever, nu har jag tjatat klart, jag älskar min hund, och inget kan ändra på det :]
inte ens sönderbitna mascaror, dödade rabatter, och trasiga skor!