det som tar mest på mig, är att se dig, att höra din röst.
att se att du är så jävla sjuk.

att se dig tappa kontrollen.
att se dina ärr, och att se sorgen i din själ.
att se i dina ögon, att du egentligen inte är såhär.
att se i din livsstil, att du skulle gjort vad som helst, för att få det annorlunda.

jag är så himla ledsen, för att du inte finns hos mig.
för om det är någon jag skulle behöva som mest, så är det du.
jag älskar dig så himla mycket, men det kommer så mycket sorg i mellan.
så jag orkar inte se mer.

jag är så ledsen, för att jag inte orkar höra din röst.
jag är så ledsen för att jag inte kan se dig.
jag är så ledsen för att allt blev så himla fel.

att se dina sår, dina ärr, och din sorg, gör att jag skulle vilja krypa ner i ett svart hål, och aldrig komma tillbaka mer.
jag kan inte ens förklara hur ledsen jag är för att du gör såhär.
man slutar aldrig bli besviken. aldrig.
att du inte förstår hur besviken jag blir, när man försöker göra allt.
men du skiter i det.

jag är så jävla less på att höra om alla sjukdommar, alla mediciner, öka denna, men minska denna.
jag hatar att se alltihop.

jag hatar allt, så det värker i hjärtat på mig.
förlåt för det här. men jag är så ledsen, fan M, varför gör du såhär?