livet blir kanske inte alltid som man tänkt sig, och det skiter sig.

nästan jämt i den här åldern, skulle jag vilja säga.

man försöker planera ihop saker och ting, så det ska kunna funka för oss.

men endå så skiter det sig.

vi försöker fixa det som skitit sig, men ibland funkar inte det heller. då sätter vi oss och bölar, för att livet "aldrig blir bättre." så sitter man där och bara trycker i ett hörn för att livet bara är skit iallafall.

vilket fint liv vi har, inte sant?

så jävla trött på folk som bara sätter sig och trycker någonstans, bara för att det blir jobbigt.

stå på er, det blir inte bättre för man bara sitter där och tycker synd om sig själv.

vi skriver en jävla massa texter överallt, hur jävla skit allting är, och hoppas på att alla våra kompisar ska stå där och säga " jag finns för dig! " men FATTA, ibland lessnar de ju?

blir vi inte bättre själv, hur fan kan man förvänta sig att kompisarna ska orka ställa upp jämt?

det är klart man ska få sitta och gråta, tycka att livet är en jävla päst, det tycker alla!

men man behöver faktiskt inte trycka in sig i ett hörn och bara klaga hela tiden.

vi måste göra något bra med våra jävla liv, tror vi egentligen att alla framgångar kommer flygande rakt upp i ansiktet på oss?

WROONG