Klart som fan att man saknar. För det är ju det allt handlar om egentligen. Saknaden efter det som alltid fanns där. Den som alltid fanns där. Den som man alltid kunde lita på, det som man visste var på riktigt. Men när det plötsligt försvinner blir ena halvan av sig själv vilse, förlorad. Vad ska man säga, borttappad? Man vet inte hur man ska klara sig själv, man känner sig ensammast i världen och tror att man är hatad och oälskad av alla. Och framför allt tror man så jävla hårt på att någon aldrig kommer älska en igen.

Varför?