Kämpar, sliter, svettas. Det är fan ingen dans på rosor, det är fan inte alltid så kul. Jag har fått förhårdnader i både handflatorna och hälarna, blåsor som spräcks och svider och jag har ständigt blåmärken efter alla maskiner. 

Gymmandet gör ont, det kan göra så.fruktansvärt.ont. Det är svårt, det tar tid, man tappar ibland tråden, hamnar i obalans eller tappar orken. Men det är så. Och så är det för alla. Men det är ingenting som ska låta en hindras från att nå sina mål. 

Jag har inte alltid vetat vad jag vill få ut med min träning, det gör jag inte riktigt nu heller. Men jag vet att jag mår bra av det. Allt gymmande har hjälpt mig dämpa min stress, mina ångest attacker, mina svåra spänningshuvudvärker och min ork, till och med min livslust. Jag är glad att jag alltid tar mig dit, hittar tillbaka fast jag tappat tråden ibland, fast att jag kan vara så trött, fast att jag kan ha sån ångest som trycker i bröstet att jag får svårt att andas. 

Det är tungt, svårt och tar en jävla tid. Men det gör allt annat också. Man får stå ut, försöka vara nöjd med allt man gör. Det tar lång tid, men man är närmare än vad man var igår.

Go hard or go home! <3