nä, måste försöka rycka upp mig, men det är jävligt svårt att sluta känna, sluta tänka. 
för det är tankar som man abslut inte får uttrycka, en rädsla som ingen skulle kunna föreställa sig. det är det där oroliga som sliter ut sinnet och humöret som får en att inte orka, inte orka skratta, vara glad, och känna sig lycklig.

och allt det här måste man lära sig att leva med, inse att det kommer hända, igen och igen. men hur fan ska man kunna lära sig? smärtan kan hanteras, men den där besvikelsen kommer man aldrig kunna förlåta.

så jävla nere så jag orkar inte. ibland är jag så jävla rädd att jag kommer bli sjuk, sådär jävla sjuk som du.