Hur överlever man att förlora en del av sig själv?
en fråga som man aldrig kommer få något vettigt svar på.
ingenting kan få mig att sluta känna den ilande smärtan som känns igenom benmärgen, enda in i själen.
jag kommer aldrig glömma min bästa bästa vän. hon som alltid var glad över att se mig, hon som alltid såg upp till mig, hon som alltid, alltid fanns där. vi gjorde allt tillsammans, jag och doris. hon sov med mig, åkte med oss och handla, plockade svamp och bär med oss på hösten, hon sprang brevid mig varenda meter vi var ute tillsammans, hon sprang i djupsnön när jag åkte längdskidor och hon låg under mina fötter när jag åt mat.
och när hon plötsligt inte finns mer, så finns det absolut ingenting som klår den smärtan.
Jag hittade den här texten i ett gammalt inlägg om hur jag fick min fina fina hund.
det började med att jag såg på loses teatern, två vita lurrviga hundar.
de va så himla fina, trevliga och roliga, jag blev så förälskad.
det ända jag tänkte på den sommarn va de där vita hundarna, följde alltid med pappa upp till teatern, i hopp om att de där vita hundarna skulle vara ute.
jag bad pappa om en samojed. jag va berädd på att ge allt.
han gav mig förhoppningar om att sommaren därpå skulle vi köpa en valp.
men när iskalla vintern kom gick alla pengar åt till att värma upp huset, och vi fick inte råd till någon valp.
jag blev knäckt, men jag såg hur ledsen pappa blev över att han inte kunde ge mig det jag önskat, så jag sa inget.
någon månad senare hittade jag en samojedkennel med omplacerings hundar, och vi ringde direkt.
men hon slutade höra av sig, så vi trodde att hon hade ångrat sig.
vi fortsatte att hålla koll, men hittade inget.
en dag hörde kenneln av sig, och berättade att de hade en samojed tik som hette doris på ett och ett halvt år, som skulle behöva flytta.
dog av lycka, och vi åkte upp till järpen, för att hämta min pärla.
och nu sitter jag här, med den vita lurrviga hunden bredvid mig, som jag delar allt med.
jag är så himla glad över att doris är min hund, och ingen annans.
jag hoppas att hon kommer stanna med mig minst 7 år till.
jag älskar min hund, och inget kan ändra på det.
inte ens sönderbitna mascaror, dödade rabatter eller trasiga skor!
de va så himla fina, trevliga och roliga, jag blev så förälskad.
det ända jag tänkte på den sommarn va de där vita hundarna, följde alltid med pappa upp till teatern, i hopp om att de där vita hundarna skulle vara ute.
jag bad pappa om en samojed. jag va berädd på att ge allt.
han gav mig förhoppningar om att sommaren därpå skulle vi köpa en valp.
men när iskalla vintern kom gick alla pengar åt till att värma upp huset, och vi fick inte råd till någon valp.
jag blev knäckt, men jag såg hur ledsen pappa blev över att han inte kunde ge mig det jag önskat, så jag sa inget.
någon månad senare hittade jag en samojedkennel med omplacerings hundar, och vi ringde direkt.
men hon slutade höra av sig, så vi trodde att hon hade ångrat sig.
vi fortsatte att hålla koll, men hittade inget.
en dag hörde kenneln av sig, och berättade att de hade en samojed tik som hette doris på ett och ett halvt år, som skulle behöva flytta.
dog av lycka, och vi åkte upp till järpen, för att hämta min pärla.
och nu sitter jag här, med den vita lurrviga hunden bredvid mig, som jag delar allt med.
jag är så himla glad över att doris är min hund, och ingen annans.
jag hoppas att hon kommer stanna med mig minst 7 år till.
jag älskar min hund, och inget kan ändra på det.
inte ens sönderbitna mascaror, dödade rabatter eller trasiga skor!
nä, ingenting kunde röra våran kärlek. jag är så fruktansvärt tom utan henne, så tom så att ingenting kommer ur mig. när jag fick beskedet om att hon var tvungen att avlivas så ville jag bara försvinna.
om ni bara visste smärtan i mitt hjärta, om ni bara visste panikångest atackerna, om ni bara kunde förstå, alla tårar som jag gråtit. jag grät i dagar, låg på golvet som en grönsak, söndergråten.
jag var hos henne enda in i hennes sista andetag. vet ni hur det kändes? att se det enda fina man hade, bara tyna bort och dö?
jag kommer aldrig komma över smärtan och saknaden blir bara större. jag tycker jag hör hennes tassar i trappen, höra hennes snarkningar i luften, känna hennes energi mot mig när jag öppnar ytterdörren. men hon är aldrig mera där.
men hon hade ett fint liv. jag tror faktiskt det. jag gav henne all kärlek jag hade, hon fick sina fina två valpar som hon älskade så himla mycket och tänk alla kullar med kattungar hon tagit hand om.
tänk alla hennes skogsrundor med oss i släp. tänk när hon låg i snön i 25 minusgrader och hon bara älskade livet. i'm lost in pain, without you.
kärlek ger sorg, men ingenting klår den här. om du bara visste smärtan jag går och bär på och saknaden utav dig som får mig att gråta mig till sömns. jag älskade verkligen min doris, ut i det sista och jag kommer aldrig, aldrig glömma våra underbara stunder tillsammans.
<3
Kommentarer
Postat av: :(
Verkar som att du har gett henne det finaste liv någon kan få. Vila i frid, Doris <3
Svar:
Saga Jonsson
Postat av: Anonym
Får man gå in på sånt känsligt såsom varför hon togs bort? :c
Svar:
Saga Jonsson
Postat av: Jessica
Jag älskar dig vännen! Man lär sig att leva med smärtan, men saknaden och tomrummet kommer nog aldrig försvinna. Du är stark, bäst, underbar och så fantastiskt fin! Vill du prata, så finns jag här direkt <3
Svar:
Saga Jonsson
Trackback
