ligger som vanligt i sängen. tom på ord men med tusen tankar i huvet. varför är det alltid så?
jag planerar, reder ut vad det är som jag behöver få ur mig och hur jag känner och allt finns där. tills jag ska öppna munnen och allt försvinner inom två sekunder. så står jag där, tom igen utan att veta vad jag ska säga eller vad jag vill längre.
jag undrara verkligen hur länge jag kommer behöva upprepa de där jävla tankarna som aldrig tar slut, och hur lång tid det kommer ta för mig att släppa taget. kommer jag någonsin kunna göra det? det är också nått som jag går runt och funderar på dagligen. läste en utav mina fina vänners blogg häromdagen, över hur det är att släppa taget om någonting som gett en men för livet. hur man kunnat gå vidare när man upplevt så pass traumatiska händelser att både kropp och sinne lagt av emellan åt. och ja, hur gör man? hur lyckades man egentligen?
man har igentingen inget val, livet väntar aldrig på någon och tiden rinner iväg som sanden mellan figrarna. men inte minnena. dom sitter kvar inom mig som om de vuxit fast i hjärnan på mig. och jag kan inte släppa det, jag kan inte förlåta det och jag kan verkligen inte låta allt som har hänt bara försvinna. hur mycket jag än skulle vilja glömma och gå vidare, så kan jag inte? och jag hatar mig själv för att jag låter mig själv tänka på sånt där.
det är förbi, men jag vet att det fortfarande inte är över. smärtan från sjuka familjemedlemmar och kaos i familjen har satt sina spår i mig och de spåren påminner mig om att varje dag vart en kamp att överleva. 

jag vet att jag egentligen inte borde skriva ut sånt här, men på något jävla sätt så känns det bra. att folk ser att livet faktiskt inte är så jävla kul, men att jag endå erkänner det för mig själv och försöker bearbeta. för det är ju det jag så gärna vill, bearbeta, förlåta och glömma. men jag kan inte. för hur fan ska jag kunna släppa något som förändrat hela mitt liv, som gjort att jag fått så fula ärr. som gjort mig till den jag är.